Hemma i Sverige

Hej! Jag pratade med några kompisar igår om min blogg, och de tyckte att jag borde skriva någonting. Även pappa tyckte att jag skulle skriva ett "jag-är-hemma"-inlägg, så jag får väl göra det.

Jag är hemma. Jag har varit det i ungefär en och en halv månad och det är faktiskt otroligt skönt att vara i Sverige igen. Jag hade det jättebra i Spanien men som man brukar säga, borta bra men hemma bäst. Det jag saknar mest av allt är förstås min FANTASTISKA värdfamilj. Jag kunde allvarligt talat inte kommit i en bättre familj. Så tack till dem! Utan dem hade mitt år inte varit i närheten av vad bra det var. Åh vad jag saknar dem. De första två veckorna som jag var hemma skypade jag säkert med dem 4-5 gånger, men sedan åkte de på en månads husbilssemester i Frankrike, och har inte haft internet. Efter det åkte de till Benidorm, där de är nu, och vi har kontakt via WhatsApp nästan varje dag. Jag och min värdmamma har pratat om att jag ska åka och hälsa på dem i vår, så jag hoppas verkligen att det blir av. Min värdsyster kommer även förhoppningsvis och hälsar på i Sverige i höst så det ser jag med fram emot!

 
De sista dagarna i Spanien var väldigt känslosamma. Jag umgicks med familjen så mycket jag bara kunde och min värdbror satt i mitt knä mest hela tiden. I skolan hade de en överraskningsfika och jag fick en enorm nallebjörn och det första jag tänkte var att hur sjutton ska jag få hem den? Den var större än min resväska... Hur som helst fick jag hem den nu för några dagar sedan så det gick ju bra. Tack så mycket till min klass med som överraskade mig så. Fick även en bok av min kontaktperson och lite godis till hemresan.

Fredagen innan jag åkte hem (åkte en söndag) gick jag och värdsyster och klippte oss hos den galna frisören, och sen gick vi runt ganska länge på stan. När vi kom hem var det helt nedsläckt och när vi gick in i vardagsrummet möttes jag av min spanska släkt som ropade "sorpresa". Jag tar inte överraskningar så bra utan blev stel som en pinne och kunde knappt få ur ett ord. De hade dukat fram ett bord med massa goda spanska smårätter som bland annat tortilla (omelett) och små baguetter med mitt favoritkött, lomo. Jag satt helt tyst och kunde knappt prata för om jag gjorde det skulle jag börja gråta. Det gjorde jag med tillslut. Både jag och min värdmamma började gråta och en annan släkting sa att "det märks att ni har skapat ett starkt band under året ni två" och visst hade vi det.

Kvällen efter, det vill säga min sista kväll i Spanien, hade jag fått önska mat och valde på att göra en stor bocadillo "completo" (baguett/macka) fylld med lomo, bacon, ost och stekt ägg. Mums vad gott det är, men tyvärr hade ingen av oss särskilt bra aptit. När vi hade ätit upp sa de att vi skulle sätta oss i soffan, så det gjorde vi. På tv:n satte de då på en film som värdsystern hade gjort till mig med bilder från hela mitt år. Det var även lite filmer från bland annat julafton när jag sjunger "Julen är här" och "Jag såg mamma kyssa tomten" inför hela släkten, haha. Det var en väldigt fin film och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna där heller. I slutet hade de skrivit en lång text som var otroligt fin. Blev verkligen så glad och ledsen på samma gång.

När vi hade tittat klart gick vi och la oss och jag sov min sista natt i mina värdsyskons rum. Jag kunde inte somna på flera timmar utan bara låg där och stirrade upp i taket. Tillslut var det i alla fall morgon och jag hade kanske fått 3 timmars sömn. Vi åkte till flygplatsen och stod och väntade ett tag innan jag skulle gå in genom säkerhetskontrollen. Tillslut var jag tvungen att säga hejdå och då bröt vi ihop. Vi försökte ändå göra det "snabbt och smärtfritt" men det är ju inte så lätt. Jag kramade mina värdsyskon en sista gång och gick igenom. Väl inne fick jag kliva på planet nästan direkt och det var nog lika bra för ju längre jag väntade desto mer grät jag. Sen var det lugnt på flygplanet och när jag såg mamma på flygplatsen i Frankirke började jag gråta igen. Och sedan ännu mer när jag skulle översätta ett meddelande min värdmamma hade skickat till mamma.

Sen hade jag i alla fall två dagar i Frankrike att återhämta mig lite innan jag åkte hem till Sverige och träffade resten av familjen och kompisarna. Väl hemma kan jag säga att det är som att ingen tid alls har gått. Allt är som vanligt. Det blir väl större skillnad kanske när jag börjar skolan och min klass inte längre är där. Eller när hälften av alla kompisar flyttar iväg. Vi får se helt enkelt.

Avslutar detta långa inlägg med en bild från min allra första dag hos min värdfamilj. Här hade jag kanske varit i Spanien i ungefär en timma.

 

Kommentarer
Postat av: Pappa

Det är inte klokt vad tiden går fort. Det var inte min känsla för ett år sedan...

2014-09-03 @ 09:21:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0