Det går upp och ner hela tiden i mitt huvud om det här utbytesåret. Ena dagen är jag jättetaggad "Klart jag vill åka! Tilda det här är ett once in a lifetime experience. Tänk vad bra jag kommer vara på spanska om ett år!". Men sen nästa dag börjar tänka på min klass, mina vänner och min familj jag har här i Sverige. Om jag bara hade åkt efter ettan hade det inte varit några problem för om jag ska vara ärlig så gillade jag inte min klass så mycket då. Men nu i tvåan har den blivit så ofantligt mycket bättre. Alla har börjat prata mer med varandra och vi har mycket roligare. Att tänka sig dem stå och hoppa på ett flak i juni 2014 och skrika "FÖR VI HAR TAGIT STUDEEEEENTEN, FY FAN VAD VI ÄR BRA" medan jag sitter i Spanien och pluggar känns inte alls bra.

Idag var jag också inne på lite utbytesbloggar och läste. Det var bland annat en tjej som hade åkt till Fankrike och kommit i en värdfamilj där det bråkades och enligt dem var det hennes fel. Hon mådde dåligt i skolan också och tillslut valde hon att avsluta sitt år utomlands och åka hem. Såna grejer gör att jag blir rädd att ens försöka.

Jag försöker se det från den ljusa sidan och tänka att jag kommer ha kvar mina vänner när jag kommer hem, men det är svårt.