...har varit riktigt jobbig.

Nu har jag sagt hej då till ännu en person. Tredje gången jag åker till flygplatsen för att säga hej då till någon under de senaste 10 dagarna. Nu var det italienaren (Mario) som skulle åka hem. Jobbigt, jobbigt jobbigt. Många tårar även denna gången.

Sen åkte jag tillbaka till skolan för att titta på julfestivalen. De som gjorde festivalen var ESO och Bachillerato vilket är ungefär som högstadiet och gymnasiet. Alla klasser dansade i stort sett och vissa hade gjort små pjäser och några sjöng. Showen höll på i mer än tre timmar och jag var lagom uttråkad efter ett tag. Visst, vissa saker var roliga och bra men mycket var tråkigt. Det bästa var danserna från min årskurs men det är väl för att jag känner människor där. De frågade flera gånger om inte jag skulle vara med men jag gillar inte att dansa inför folk, så jag tackade nej.

Hur som helst, i slutet av showen så sa en kille till mig att jag skulle titta noga på nästa framträdande. Jag fattade inte varför men okej. Tänkte att han ska väl göra nåt spex eller nåt. När det pågående avslutades gick han upp på scenen med två tjejer och började prata om utbytesstudenterna på skolan och jag bara nej vad händer... Tillslut sa han mitt namn och jag skulle komma upp på scenen. INFÖR EN PROPPFULL AULA!! Och jag som blir så nervös av att stå på scen. Väl uppe satte de på projektorn och jag såg en stor bild på mig, Mario och portugisen. Killen som hade pratat med mig tidigare gav mig även en ram med bilden i. Och sedan började en film spelas på projektorn. Då hade Mario och portugisen spelat in var sin video när de pratade till mig och det var det finaste jag sett. Portugisen pratade portugisiska och Mario italienska och så hade de lagt till undertext på engelska. Jag var i chock under hela videon men sen när jag hade gått ner och satt mig igen så brast det. Så då satt jag där och grät under de kommande uppträdandena.


När showen var slut gick jag ut till entrén och så var min värdsyster där. Då började jag gråta ännu mer, och så skulle jag försöka förklara för henne varför jag grät men hon hade hjälpt till med videorna så hon visste redan om det. Hon hade tydligen sett showen med.

Hemma forstatte jag att gråta och hela dagen har varit riktigt ledsam. Men kan inte släppa hur fint det var att de spelade in videor till mig och det gör mig så glad fast på ett ledset sätt om ni förstår? Glad för att jag har fått så underbara vänner och ledsen för att jag inte kommer träffa dem på länge nu.

Jag ska försöka börja skriva mer här nu. De senaste veckorna har jag bara viljat umgås så mycket som möjligt med mina vänner så har inte riktigt haft tid till något annat. Godnatt. Puss och kram, jag älskar er!